Klara besked?!

Vet inte riktigt hur jag ska referera från dagens ortopedbesök - ingen riktig klarhet hur läget är, men:

1. Blodkärlen behövdes för att läka senan och enligt ortopeden är det egentligen för tidgit att ta bort dem (skulle vilja ha en andra åsikt om detta då jag tycker att 17 månader bör räcka för läkning av senan?) men han skickade en remiss till ultraljudsspecialisten (måste kontrollera i nästa vecka...)och med en väntetid på månader igen så blir det kanske av med sklerosering i tyo januari, februari? Eller kan sjukgymnasten åter göra en insats och förkorta väntetiden??

2. Det som jag tror är stygnet tyckte han inte att man i dagsläget skulle bry sig om. Kanske bara att acceptera och hoppas att det inte är det som stör.

3. Det stora problemet som är svullnaden fick jag inget bra svar på. Det verkar inte som om det är blodkärlen i sig som orsakar svullnaden utan att kroppen inte riktigt känner igen min sena - men tycker att det låter konstigt att det bara är efter ansträngning som den plötsligt inte känner igen den och svullnar?! Å andra sidan är väl kroppen känsligare efter ansträningen.
Om jag hade bott i Ukraina eller liknade mer öststatkultur hade jag troligtvis fått en kortisonspruta men så går det tydligen inte till här då det kan leda till att senan går av vid belastning - kanske inget att stå efter?!
Och att jag 17 månader postop får svullnad var inget konstigt vid en så "omfattande skada" och enligt ortopeden kan det dröja några år (!) till innan det helt försvinner... Hrm...

4. Rekommenderades att köra tuffare excentrisk träning för att på egen hand liksom på något sett förstöra blodkärlen. Det är tydligen ett studerat fenomen men verkningsmekanismen är oklar. Frågan är om jag kan öka så mycket, tränar redan på smärtgränsen i vissa övningar och får då en svulland efteråt. Om jag ökar mer, kommer jag då kunna att gå dagen efter? Fler frågor till sjukgymnasten...

Det allmänna intrycket av besöket då, jo det känns väl som att det inte är helt kört men att jag (om jag någonsin) kommer att kunna springa igen kommer jag att vara närmare min 30-årsdag än 25-årsdag och det känns tungt. Och sedan är jag inte imponerad av att läkaren är 20 minuter sen och sedan har typ 2½ min över att prata med mig - dåligt.

Fortsatte direkt till simhallen för ännu ett pass crawl. Lyckades idag simma 50 m, men det var inga vackra sista 10 m på grund av otrolig syrebrist! Men ändå 50 m är ändå 50 m - en liten seger!