Något måste förändras, sjukgymnastiken tar knäcken på mig. Kanske inte fysiskt men mentalt. Är brutal ångest varje gång jag ska dit och när jag lämnar stället är det med gråten i halsen för att ännu en gång upplevt känslan av misslyckande. Till vardags funkar livet riktigt bra nu (i alla fall för det mesta...) utan orientering och att träna för att tävla, men väl på rehab märks det så tydligt att ingenting har hänt. Knät är inte bättre nu än det var i typ januari och det är mer än frustrerande. Och jag är irriterad på sjukgymnasten och alltid på dåligt humör när jag är där och det smittar naturligtvis av sig på sjukgymnasten som inte riktigt vet vad han ska hitta på med hopplösa mig...
Har i alla fall fått igenom att dra ner rehabpassen till två gånger i veckan för att kroppen ska kunna orka med lite mer rolig träning som inlines, MTB och crawl.
Är bara att bita ihop ännu en gång men min käke börjar bli rätt stel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar