För tre år sedan vaknade jag rätt sent då starten var först strax före två. Lite arg på gårdagens större bom på sprinten och rejält revanschsugen på dagens medeldistans. Benen kändes bra och ja flytet fanns verkligen där, plockade kontroll ett och två lätt och kände att det skulle bli min dag - men mycket längre kom jag ju som bekant inte. En sten kom ivägen och skar av min knäskålssena ...
... och sedan dess har jag i stort sett dagligen kämpat för att ta mig tillbaka till den där känslan jag hade den dagen. Flytet i skogen, lätta ben och en grymmekänsla om att det blir ett bra lopp.
Än har jag inte gett upp hoppet, men det går upp och ner. För tillfället inte mycket till löpning, men jag har sprungit långt och kommer att göra det igen. Men saknar nog snabbheten och lättheten mest. Känslan av att liksom flyga fram. Och sedan är det den lilla detaljen orienteringsteknik som är lite ringrostig, det tar sig men på senaste tiden har jag nog helt enkelt sprungit snabbare än vad jag har hängt med på kartan.
Är just nu i valet och kvalet om hur mycket jag ska kämpa för en plats till Jukola, ta en genväg till ett annat lag eller helt enkelt låta det vara även det här året?! Men som jag tidigare idag blev tillsagd: "ditt huvud och ditt hjärta behöver en resa med GMOK-brudarna" så lutar det nu åt att kämpa, det skulle kunna gå - eller?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar