4 år senare. En såpass lång tid så att jag borde ha distans till olyckan? Och på ett sätt har jag naturligtvis det. Jag har blivit starkare på alla plan, mentalt och fysiskt (kanske bortsett från knäskålssenan) men en dag som idag minns jag allt som om det var igår...
... ett par minuter kvar till start. Kroppen är på G, det här kommer att gå bra. Det är varmt och skönt. Härligt med ett par dagar på tävlingsresa, komma ifrån plugget ett tag. Nu gäller det, dags att visa att placeringen i E2 för några veckor sedan inte var en slump. Det känns bra ... Lyckligt ovetande om vad som komma skulle. Några minuter till... första kontrollen, lite tveksamt men det är lurigt och den sitter som den ska nedanför höjden. Andra får jag precis som det var tänkt. Och så lyfter jag blicken, tar ut riktningen mot tredje och så PANG ... förvirring, det gör ont. Kan jag springa vidare? Jo det går nog, lite stapplande steg. Tittar ner, inte springer jag i röda byxor? Nej det blöder. Lyfter på byxorna och ser mitt skenben där innanför såret...
Ja, och så vidare och så vidare. Känslorna finns kvar och någon dag ska jag nog ta och skriva ner allt och kanske även den alternativa handlingen "10 meter till höger" (vilket inneburit att jag aldrig sprungit in i stenen och aldrig ... och så vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar