Mer träningsvärk?

Har precis avslutat ett rehabpass till och den stora frågan är om jag kommer att drabbas av samma brutala träningsvärk igen?! Valde att dra ner på vikten på något ställe samt hoppa över några repetitioner på ett annat, men i stort sett samma program.
Det positiva idag var att intervallerna på löpband (3 x 200 m) knappt kändes i knät.

Har väldigt mycket annat att göra just nu och på ett sätt är det positivt då jag inte hinner fundera så mycket på knät...

Långsam uppför trapporna!

Tog mig nog en minut extra för att besegra trapporna upp till kontoret idag på morgonen, har en helt otrolig träningsvärk i benen och det värsta är att jag är tveksam till att den kommer hinna gå över igen tills imorgon då nästa rehabpass ska utföras...

Morgonpromenad idag och jag tog mig en liten funderare på det här med att lägga ner tid på något och insåg att jag de senaste 8 åren lagt åtminstone 2-3000 timmar på orientering och annan träning så några timmar ska jag väl kunna offra på sjukgymnastik. Om det fortsätter som nu, drygt 3 timmar i veckan så kan jag ju hålla på i en sådär 10-15 år innan jag är uppe i samma summa igen!!

Dags att speeda upp temopt på jobbet så att vi kan bli klara med rapporten i sommar - ska bli skönt när det är klart!

Långhelg.

Under fyra dagar har jag gjort lite av varje; trevligt besök med varm oljemassage på Hagabadet i fredags men också klyvt ved tillsammans med pappa under lördagen. Träning blev det först idag. Har precis avslutat ett rehabpass på Fysiken, och passet är rejält tufft. Mina ben darrade av trötthet under de sista övningarna. Humöret är tillbaka på något lägre nivåer efter insikten att jag tre gånger i veckan måste genomföra ett tufft och många gånger tråkigt styrkepass för knät och det utan några garantier alls om att jag en dag ska kunna springa igen. Vet många betydligt roligare saker som jag skulle vilja lägga all den tiden på. Tungt...

Ny vecka imorgon...

Tuffa tag på rehab!

Tillbaka efter första dusten med nye sjukgymnasten på IFK-klinken. Tänkte linda killen runt lillfingret, men nix så lätt var det inte! Idag har vi bara testat nya övningar (= kört ungefär en tredjedel av passet) och jag är helt slut!! Och det var ord och inga visor direkt. Tänkte komma undan med två pass i veckan, men icke - kompromissen blev två pass på rehab och ett på egen hand under helgen!! Vilka biffiga ben jag kommer att få!

Får tacka för allt stöd jag har fått från er alla idag. Men får nog ta det lite lugnt med alla fikaerbjudande om jag ska ha en chans att ta mig i bikinin i sommar!

Drar hem till Magra för att ladda batterierna under helgen - men känns redan som om jag varit nere på botten och tagit mig en bra bit upp igen! Kram på er allihop.

"...ägna timmar åt att bejaka glädjen eller begrunda sorgen..."

En av alla de textrader som Lasse skrivit och jag lyssnat på så många gånger och just nu ligger det ganska mycket i dessa ord för min del. Antigen får jag gräva ner mig totalt eller också hitta något annat att göra?

För visst var det en slump att jag slog knät i den där stenen, men det var också en slump att jag en gång i tiden började orientera. Och hade jag inte börjat orientera hade jag aldrig träffat på stenen. Så på något sätt har nog allt en mening, fast det kan vara väldigt svårt att se den...

Kommer att välja att inte vara i närheten av orientering den närmaste tiden, mest för att lindra smärtan i hjärtat och slippa lägga en massa energi på att vara arg och tänka varför. Det kommer jag hinna med ändå...
Och är det nu så att det aldrig mer blir orientering i annan form än gåendes med inslag av ngt löpsteg här och där så har jag väl en 60 år på mig att göra det, så det känns inte som någon brådska att ge sig ut just nu.

Men tro inte att jag fullständigt har gett upp, kommer att slita i rehab och välja operation om det så bara finns en promilles chans att bli bra i knät. Så kanske blir allt som det en gång var?

Annars får det enkelt bli bra på något annat sätt!

Tror det är dags att börja planera nästa reseäventyr, blir kanske Afrika eller tillbaka till Sydamerika? Fast Australien och surfa vore också helt OK!

In i såpbubblan.

Aldrig mer kan vara ett mycket otrevligt uttryck och just nu flyr jag från det och vill tro på att någon sagofé kommer och gör mitt knä bra igen för förutom att orientera skulle jag i framtiden även vilja springa Lidingöloppet, ngt marathon, göra Vasaloppet, fjällvandra, bestiga Kilimanjaro, åka till Alperna och köra bräda och kunna dansa , köra en vanlig bil och... Och gärna det mesta utan att det gör ont i knät under tiden... Så jag kryper nog in i min bubbla ett tag för att slippa smärtan just nu och kanske gör det mindre ont om ett tag?!

På väg till dagens träningspass, en halvtimme på crosstrainern (om knät tillåter) och lite överkroppsstyrka - för även om knät är trasigt behöver jag inte förstöra resten av kroppen också.

Behöver också allvarligt fundera på nya fritidssysselsättningar, gärna utomhusaktivteter som knät klarar av och gärna något man kan tävla i!

Verkligen nere på jorden igen.

Hur kan ortopeder säga så totalt olika saker? Dagens ortoped var nog i alla fall den mest ärligaste jag har träffat på, även om det var det sista jag ville höra. Följande konstaterades:

• Jag har lyckats skada knäskålssenan på värsta sättet, trubbigt våld. Men har i oturen haft tur då inget blev inflammerat under läkningsprocessen och rehabiliteringstiden skulle enligt honom ligga på i alla fall ett år.
• Tveksamt om operation kan hjälpa mig, måste först konstateras var svullnaden ligger: mellan hud och sena, i senan eller mellan sena och ben. Alltså ny väntetid för ultraljud samt slätröntgen.
• En massa snack om ärrvävnad och att den troligtvis inte kan tas bort då den täcker 80 % av senan.
• En annan teori om att det kan vara ben som trycker mot senan, och då skulle man nog kunna slipa bort det.
• Teorin om stygnet kan också vara sann och det skulle man kunna plocka bort, men frågan är hur det är med ärrvävnad runt omkring.

Vet inte riktigt vad jag ska tro på eller hoppas på?! Att det inte blir något förrän säsong 2007 hade jag redan ställt mig in på men frågan är om det någonsin blir en säsong till?

En ganska svart dag...

Nervös väntan...

Efter att i dryga sex veckor väntat på den här dagen så är den äntligen här MEN storleken på nervositeten har ökat dramatiskt under natten. Problemet ligger i att jag inte vill hör att det inte finns något att göra åt knät. Vad skulle jag säga/göra/tänka då??! Har dessutom inte fullt fötroende för ortopeder då de kom med diverse utsagor förra året som definitivt inte stämde.
2 ½ timme kvar...

Helgen avlöpte med ett första OL-pass i lördags!! Tog mig runt en drygt 2,5 km bana på helt OK 40 min, varav jag sprang 8 x 75 sek samt 1 x 90 sek. Den långa intervallen innebar nästan hela vägen mellan 2:an och 3:an, kändes bra. Själva orienteringen var ringrostig i början och jag tvivlade på min inbyggda kompass men de sista skärmarna bara satt där!
Nästa orientering på onsdag då jag är anmäld till sprinten på hemmaplan i Johanneberg.
Gårdagens träning var ett mycket oinspirerat styrkepass på Fysiken, men jag genomförde det.

Något närmare ödesmötet...

Vart tog sommaren vägen?

Regn igen, suck... Tur att dagens träning bedrivs inomhus - fast jag lär ju bli bra blöt ändå då det på dagens träningsprogram står vattenlöpning!

Gårdagens pass på Fysiken avlöpte bra (dagen till ära i tenniskjol - man känner sig verkligen snabb i den!) och jag genomförde 5 x 75 sek på löpband samt diverse styrkeövningar för benen. Har ju lovat min sjukgymnast att själv ta ansvar för rehabträningen denna vecka och det dröjde "bara" till torsdagen innan första passet blev av... Knät gjorde ungefär lika ont som vanligt under intervallerna och kanske ngt mer ont under styrkan än föregående vecka, dock lite svårt att kopiera programmet när man är i ett annat gym än det vanliga. Hade oxå den där underliga kliande, stickande känslan i senan - eller ja enligt min slutsats är det en sutur som spökar och flyttar sig fram och tillbaka i omliggande vävnad.

Har anmält mig till sprinttävling nästa onsdag, borde tills dess vara uppe i drygt 10 min löptid och därmed kanske kunna springa halva banan i alla fall.

Väntar mest på att arbetsveckan ska ta slut. Imorgon blir det MTB och lite orientering (5-10 min löpning men kan ju faktiskt gå orientering oxå!), så jag hoppas att solen skiner på mig då!

Back in business!

Efter 2 månader i Sydamerika och ett par till på hemmaplan i Göteborg fick jag se en kompis blogg och suget efter att blogga lite igen dök upp. Så efter lite letande hittade jag min gamla blogg här på nätet och nu så sitter jag här igen!

Sydamerika var bra, häftigt, roligt, spännande, grymt, intressant, inspirerande... Längtar ofta tillbaka dit och det är ett flertal gånger som jag tänkt att packa väskan och ge mig ut på nya äventyr.

Väl hemma läste jag en kurs i Immunologi på GU och halkade på ett bananskal in på ett intressant examensarbete, trots att jag har en del poäng kvar att läsa. Så de senaste månaderna har jag suttit på 6:e plan (typ vinden) på Imego AB och jobbat. Några resultat? Hrm, har ju några veckor kvar att kläcka de grymma idéerna på som tur är!!

På knäfronten intet nytt. Kom igång bra med träningen väl hemma i Sverige och under januari gjorde jag stora framsteg. Men så överansträngde jag det (en mycket rolig snöpuls OL-bana i Falkenberg...) och i samband med detta upptäcktes en knöl på senan och sedan dess har jag hört en del teorier. Ärrvävnad? Sutur från senan? eller den roligaste (?!) "Har du en skruv här?" Har träffat en ortoped (mars) och ska på måndag träffa nästa för att diskutera en eventuell operation. Så just nu är det mest väntan - MEN de två sista veckorna har jag sprungit lite och i tisdags gjorde jag 5 x 75 sek löpning, underbart. Har ett litet problem, det gör onti knät att springa långsamt så jag måste kubba järnet och oj vad trött man blir fort!

Mer då, har flyttat från kollektivet på Snöhöjdsgatan till en alldeles egen lägenhet på Glasmästaregatan. Passar mig perfekt, men lite lustigt att balkongen är större än köket!!

Och naturligtvis finns Andreas där! Han stod och väntade på perrongen i Herrljunga när jag kom från Rio och det kändes bara så bra att vara hemma i hans famn igen. Efter att ha varit sambos (medan jag letade lägenhet) har vi nu ett distansförhållande - för visst är det långt till Hisingen, borde det räknas till Göteborg?! Men trots detta enorma (?!) avstånd så tror jag det kommer att gå mycket bra!

Kommer knappast orka med inlägg i den här storleken varje dag och tanken med bloggen är mest att fortsätta rapportera status på knä och förhoppningsvis i framtiden framgångar inom orientering, löpning och kanske klättringsäventyr!

Det finns många minnen från Sydamerika, men här är jag på toppen av Sol de Manãna ~5200 möh: